Inlägg: 222 Hemort: Västra Götaland Registrerad: 30.12.06
Publicerat datum: 06-11-2007 22:14
Achris skrivande före vuxen ålder
I min närhet fanns vuxna som använde sej av skrivandet i olika situationer.
1. Min morfar, som dog när jag var 4½, skrev poesi. Jag äger hans svarta vaxbok med utkasten, likaså hans lilla handskrivna inbundna bok med 129 dikter.
Tre, fyra av dem handlar om mej, hans första barnbarn. Andra blev tonsatta, exempelvis Hallandssången.
Till min mamma skrev han långt tidigare sagor om hennes docka, som var ute på äventyr i trädgården. Jag äger en bok med dessa sagor.
Han skrev tre brev från dockan, när denna var inlämnad på lagning av sin näsa.
2. Mormor skrev underfundiga julklappsrim.
3. Min pappa skrev födelsedagsverser och personliga tal till vänner och arbetskamrater, julklappsrim och få men långa brev.
4. Min mamma skrev dagbok i hela sitt liv och mängder av ”kortbrev” eller ”brevkort” till ett otal bekanta och vänner. Nästan varje dag låg där en liten bunt vi skulle ta med och posta.
För egen skrev jag några korta sagor (?) strax före skolstarten och kanske i ettan på en klumpig, svart skrivmaskin, som var ganska svårbemästrad. Inom mej kan jag se det färdiga papperet: ungefär A5-format, liggande, fyllt till hälften med text. Ömsom svarta, ömsom nästan osynliga bokstäver.
Under de första skolåren fick jag en hektograf. Min yngre syster och jag gjorde en flerfärgstidning på två, tre sidor och tryckte upp den i några exemplar.
Hektograf … är en papplåda med en geléliknande massa. I just min fanns tre fack: ett stort för massan, ett med en stålstiftpenna och en handvals, och ett med små glasflaskor med bläck i några olika färger och en avtorkningssvamp.
Vi skrev och ritade med stålpennan i rött, grönt och svart på rättså tjockt, aningen blankt papper. Detta lade man med bläcksidan mot hektografmassan och körde fram och tillbaka med valsen, så att bläcket ”sögs in i” massan. Sen tog man bort papperet.
Det såg spännande ut med texten spegelvänd och bilderna likaså.
Vid tryckningen la vi på ett oskrivet papper och körde med valsen. Detta upprepades några gånger. Det tredje, fjärde trycket blev svagt.
Då tvättades hektografytan av med en trasa och ljumt vatten. Sedan var det bara att fortsätta med sidan två, sidan tre osv.
Det här sättet gav större frihet i layouten än vad ett litet hemmatryckeri skulle ha gjort. Men det var lite kladdigt och skulle vi ha råkat droppa vatten på originalsidan, hade vi fått skriva om alltihop.
Under de följande åren skrev jag en hel del brev till släktingar och några kompisar. Under de första tonåren blev det dagbok. Jag fegade och skrev alldeles för korrekt. Vågade inte anförtro tankar. Visste att låset var alldeles för enkelt att öppna.
Den där korrektheten förföljer mej.
I skolan gick skrivandet sisådär. Minns att det språkliga verkade betyda mest: ”formfel”, kommateringen, meningsbyggnadsfel. Just meningsbyggnadsfelen ansågs vara en styggelse. (Idag njuter jag av att skriva ofullständiga satser här och där i en löpande text. Tycker att det ger flyt, rytm, personlig touche.)
Då jag var tolv, tretton år hände följande vid en uppsatsgenomgång. Svenskläraren sa, att hon tyckte, att jag skrivit så intressant (om en kalvning). Men så fanns där ett typiskt fel, som hon ville använda som varnande exempel inför klassen.
”Nej, läs inte!” vädjade jag, för jag tyckte det skulle vara så pinsamt, om klasskompisarna fick reda på att jag gillade kor och djurfödslar.
”Om hon läser, skjuter jag henne med gummisnodden!” sa jag lite tufft till min bänkkompis. Jag hade ett pennfodral i plåt och det hölls ihop med två röda gummiband. Samtidigt töjde jag bandet riktigt långt och visade.
Läraren rättade så till glasögonen och satte sej i katedern. ”Nej, nej!” ropade jag. Men hon började läsa, och innan jag hann uppfatta om det var med vilje eller av ren otur for snodden iväg med fart, stannade upp, dalade och landade - i skrivhäftet!
Än idag kan jag inte fatta, att den träffade så perfekt (även om jag har bollsinne).
Men läraren knöt handen och dängde den i katedern, reste sej och såg ut över klassens 38 elever.
”Vad var nu detta?” utbrast hon. ”Min gummisnodd!” sa jag. ”Jag ville ju inte att du skulle läsa!”
Jag väntade mej att bli utslängd i korridoren, få en utskällning eller åtminstone en anmärkning. Jag hade också ställt mej upp och vi tittade på varann en lång stund. Till min enorma lättnad började det rycka i hennes mungipor, det övergick till ett leende och snart till ett gott skratt.
Då vågade jag också fnissa lite och sa igen, lite ynkligt, att jag ju inte ville, att hon skulle läsa upp det där.
Hon var min klassföreståndare och jag tyckte mycket om henne.
Hon stimulerade också till läsning med ett speciellt knep.
Men det får möjligen komma med i en annan text.
Inlägg: 466 Hemort: Södra Sverige Registrerad: 29.01.07
Publicerat datum: 07-11-2007 06:47
Nu har du gjort det igen, achris, fått en att bli nyfiken!
Så härligt många människor du hade kring dig som inspiratörer! Och vilken härlig story om gummisnodden.
Jag har också vågat luckra upp det där med stilregler. Att ibland kapa av meningar. Ibland göra jättelånga utan ett enda skiljetecken. Ibland börja med "Och" eller "Men" eller nåt annat sånt som man inte fick. Men jag använder mig av komma! Men mitt första syfte är att det ska göra texten begriplig och läsbar. Att skilja två delar åt, t.ex. även om andra satsen börjar med "och". Det är ju för att få olika stämning eller effekt eller olika karaktär.
Att skriva är 95% transpiration och 5% inspiration - och väldigt mycket klister i rumpan!
Inlägg: 222 Hemort: Västra Götaland Registrerad: 30.12.06
Publicerat datum: 09-11-2007 09:56
Achris läsande före vuxen ålder
Märkligt nog fanns där inte lika många läsare som skrivande i min närhet under uppväxten. Åtminstone verkade det så. Kanske lästes det, då vi barn kommit i säng.
1. Min mamma läste brev, dagstidningen, Vecko-Journalen och ICA-Kuriren. Jag minns att hon läste med pennan i hand. ”Urklipp K-i” skrev hon i kanten på intressanta artiklar hon tänkte ge eller skicka till nån.
2. Min pappa gick igenom tidningarna senare i veckan och var den som skar (!) ut artiklarna – med rakblad, monterat i ett hemgjort meccanoskaft. Han läste även tidskrifter och en hel del facklitteratur.
Senare i livet försökte jag – i stort sett förgäves – få honom att acceptera och uppskatta skönlitteratur. ”Du blir insatt i andra människors känslor, hur de tänker…”, försökte jag. ”Hå, det lär jag mej på en halv sida i en bok psykologibok. Min tid är alldeles för dyrbar för att…”, svarade han och fortsatte på nån i kyrkoarkitektur eller botanik.
Föräldrarna och mormor måste i alla fall ha uppmuntrat läsandet, för jag hade knäckt koden minst nåt år före skolåldern, vilket var ovanligare förr. (Att kunna läsa så tidigt då var egentligen inte så bra, men det får bli en annan historia. Kanske.)
Antagligen var det att det lästes för mej. Morfars sagor, Elsa Beskows. Jag gillade verkligen ”Ocke, Nutta och Pillerill”, ”Solägget”, ”Sagan om den nyfikna abborren” och dem om färgtanterna. Och än idag kan jag skratta så jag gråter åt ”Stor-Trollet och Lill-Trollet” ur ”Kistan på herrgårdsvinden”.
Min pappa tog sej ibland tid att berätta vid läggdags. ”Hur var det när Tulipanaros och Rosett åkte nerför Luleälven!” undrade vi. Och då flödade spännande historier, som egentligen handlade om oss båda systrar.
Givetvis blev jag intresserad av att kunna läsa mej till liknande berättelser. För att såna fanns, hade jag tidigt förstått.
I ettan fick vi låna på skolbiblioteket, som låg en trappa upp, utåt gatan i huvudstaden. Jag minns speciellt boken om ”Sotlugg och Linlugg, två troll, som var fotograferade i skogsmiljö.
Sagas böcker njöt jag av och ganska snart Wahlströms tjockare om djur. ”Simba, lejonungen” och liknande. Böcker om djur slukade jag och så småningom flera om upptäcktsresande och allt av Jules Verne. Bland morfars efterlämnade böcker fanns de sistnämnda. ”Kapten Hatteras resa till Nordpolen” och ”Från jorden till månen”, vilka äventyr! Som verkliga!
Morfar och mormor hade också ”Svenska folksagor” i åtta, tio halvfranska band. På somrarna sträckläste jag dem. Minns att många sagor liknade varandra, men det gjorde inget, det var en slags trygghet i sej.
Det ansågs inte riktigt fint att läsa Enid Blytons mysterieböcker (de som fanns före fem-böckerna). Men jag ville sluka dem, allihop, det vill säga tio, femton stycken. Visst var de fördomsfulla: ett resande sällskap av nåt slag kom till Fattys by. Snart stals det och en svarthårig man med mustasch blev misstänkt. Barngänget med hund lyckades, tack vare den smarte Fatty, som ofta bar förklädnad under sitt detektivarbete, ge polisen avgörande bevis, så att boven kunde gripas och ordningen återställas.
Följande utspelade sej när jag var elva och bodde hos mormor i ett år. Hon var väldigt sträng med mitt läxläsande, kände väl extra ansvar i mina föräldrars frånvaro. Ville därför kontrollera, förhöra.
Just den här gången hade vi läxa i historia, något jag avskydde. Läxboken visade en text om romarriket, och bredvid låg den historiska atlasen ordentligt uppslagen. Den sistnämnda kom att bli min vän och räddare, för den kunde nämligen dölja min mysteriebok - den som jag i verkligheten läste - om jag hörde mormor komma.
Skenheligt, javisst. Men nödvändigt.
En gång kom mormor på mej, skällde och tog boken. ”Nu gömmer jag den, så du läser dina läxor!” sa hon argt. Jag letade förstås – i smyg – och hade väldigt litet hopp att hitta ”Mysteriet med den försvunne prinsen” (eller vilken det nu var).
Mormors våning var stor och där fanns enorma möjligheter att smyga undan saker i skåp, prång och möbler. Vid ett tillfälle då jag passerade hallen, råkade jag titta uppåt. Där, på hatthyllan av stålrör under en av mormors kreationer, låg den! Hur synligt som helst för en som var betydligt kortare än den som gömt dyrgripen. Jag klättrade upp och tog ner boken. Sedan var det bara att fortsätta med smygläsandet.
Jag tror mormor glömde bort det hela, i alla fall så frågade hon aldrig. Eller så insåg hon, att det inte var lönt att försöka betvinga sin dotterdotters lässug.
Min klassföreståndare, hon med gummisnodden (se skrivdelen här ovanför), fick klassen att läsa. Exempelvis ville hon att vi skulle redovisa vad vi läst, komma upp i minst så och så många sidor. Jag använde en skrivbok och fyllde i titel, författare, lite om innehållet – och sidantal. Vi fick ta med ALLA böcker. På så vis försökte åtminstone jag erinra mej titlar från åren före. Hon ville se de där redovisningarna och ”det skulle kunna påverka betyget”.
Jag har ingen aning om ifall det gjorde det. Men jag läste och läste.
I något sammanhang skulle vi läsa upp en dikt vi valt. Jag råkade (?) hitta ”Lelle Karl-Johan” av Gustaf Fröding. Innehållet i dikten kom att hjälpa mej under stunder av ilsket puberterande: jag kände PRECIS som Karl-Johan gentemot min mamma. Eller ibland mot nån annan.
I början av tonåren önskade jag mej en diktantologi i julklapp av min pappa. Han blev väldigt förvånad, ifrågasatte, gav mej närapå gliringar. Men jag stod på mej och fick en tjock, tjock med ”alla” svenska poeter från medeltiden och fram till mitten av 1900-talet. Där läste jag en hel del. Där fanns min Karl-Johan men också ”Gråbergssång” och ”Vargsång”, som jag än idag tycker är fantastiska Frödingdikter. Orimmade, experimentella.
Hur läsintresset fortsatte eller om det ”dumma” med att kunna läsa före skolstarten – då – får alltså kanske bli en annan historia.
Redigerat av achris datum: 09-11-2007 15:35
Inlägg: 10 Hemort: Stockholm Registrerad: 19.09.07
Publicerat datum: 10-11-2007 20:36
Ah, en hektograf... En sån hade jag också fast det hade jag fullständigt glömt bort. Resultatet blev naturligtvis förfärligt, bläcket flöt ut på kopiorna så att de knappt gick att läsa. Tack för nostalgitrippen!
Inlägg: 222 Hemort: Västra Götaland Registrerad: 30.12.06
Publicerat datum: 14-01-2008 20:35
Att kunna läsa före skolstarten - då.
Att kunna läsa före skolstarten - då - var egentligen inte så lyckat. Medan klasskamraterna ljudade i "Nu ska vi läsa, del I": Far ror, ni vet, fick jag lägga Palin-spel.
Det var kul.
När de andra tränade läsläxa hemma, behövde jag inget göra.
Inte bra.
Det la nämligen grunden till en slags lättja och jag blev ganska less. Hade mått bättre av att utmanas med nåt.
Den där lättjan dröjde sej kvar hos mej alldeles för länge, medan de andra i stället vande sej vid att kämpa på.
Apropå "förbjudna" böcker.
Nyligen kom jag över Enid Blytons "Mysteriet med det försvunna halsbandet" för 5 kr på en loppis. Sträckläste den, nyfiken som jag var på vad jag skulle tycka nu.
Den var faktiskt lite bättre än väntat.
Visserligen var barnen kanske väl käcka, Fatty alltför klok och den lokala polismannen aningen för elak. Men själva berättelsen kan nog hålla för bokslukare än idag.
Och jag fick åter anledning att tänka på mormor och hennes gömställe på hatthyllan.
Redigerat av achris datum: 14-01-2008 20:38
Inlägg: 140 Hemort: Göteborg Registrerad: 13.04.07
Publicerat datum: 14-01-2008 22:54
Jag tror inte att det är så lyckat nu heller att kunna läsa före skolstarten. I alla fall var det inte det på åttiotalet. Men det kvalar nog också in som "då". Känner i alla fall igen mig grymt mycket i den där lättjan... Men man lär sig att ta sig förbi den också till slut. (Bl.a. vittnar väl din aktivitet på den här sidan om det.) Och visst var det härligt att kunna läsa Blytons mysterieböcker istället för att göra läxor! (Jag avskydde för övrigt också historia.)
Inlägg: 222 Hemort: Västra Götaland Registrerad: 30.12.06
Publicerat datum: 21-01-2008 14:22
Achris läsande i vuxen ålder 1
Ibland roar jag mej med att fundera över vilka skönlitterära böcker jag skulle ha med på en favoritlista.
Vilken skulle placeras överst?
Klarar jag av att välja ut enbart tio titlar?
Vad skulle jag gå efter – mest engagerande innehåll eller ”språk”?
Eftersom jag oftast tänker på det här efter läggdags, infinner sej sömnen som en befriare och jag slipper ta ställning.
Nu tänkte jag försöka göra det ändå. Och åtminstone påbörja en lista.
Två syften med detta:
1. Rent egoistiskt (vad kommer jag fram till).
2. Ge tips till dej som söker läsupplevelser.
Det ska vara böcker jag har läst i vuxen ålder.
I min anteckningslista i datorn har jag – utöver titel, författare, utgivningsår och sidantal –
skrivit lite om innehållet och gett betyg, 1 – 5.
(Jag skulle aldrig läsa ut en bok som drar ner mot under 2,5. Och jo, jag sätter decimaler. Knäppt, va!)
Nu sorterar jag efter betygspoäng i fallande ordning och får en lista att delvis gå efter.
Direkt inser jag, att jag måste ge plats för åtminstone tjugofem titlar.
Jag kan bara rangordna gruppvis (om ens det) och skriver titlarna i bokstavsordning.
Jag utelämnar diktböcker, de får kanske en egen lista senare.
Du som söker de stora européerna, amerikanerna, afrikanerna, asiaterna, australiensarna – jag är inte så beläst (skäms lite, faktiskt) – det blir mest svenskt.
1 – 5: Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren Den långa flykten av Richard Adams Djurens gård (Animal Farm) av George Orwell Berättelserna (=Merabs skönhet, Legender, I brokiga blads vatten) av Torgny Lindgren
+ …
6 – 15: Absint av Niclas Rådström Blommor till Algy av Daniel Keyes Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren Eva Lunas berättelser av Isabel Allende Hohaj av Elisabeth Rynell Händelser vid vatten av Kerstin Ekman Kallocain av Karin Boye Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson Prästungen av Göran Tunström Skuggan over stenbänken av Maria Gripe
+ …
16 – 25: …den som vandrar om natten av Marianne Fredriksson Alexandras rum av Anna Mattsson Dessa trakter av Alexandra Kronqvist Dinas bok av Herbjørg Wassmo Flugornas herre (Lord of the Flies) av William Golding God natt, Mister Tom av Michelle Magorian kupa av Marie Norin Nancy av Elsie Johansson Simon och ekarna av Marianne Fredriksson Så mycket att berätta för dej av John Marsden Öde av Christine Falkenland
...
Ändringar kan komma att ske, minnet kan ha sviktat, listan inte varit komplett...
Blev tvungen att sätta in Dessa trakter och tog då bort Mor till David S.
...
Redigerat av achris datum: 21-01-2008 15:48
Inlägg: 222 Hemort: Västra Götaland Registrerad: 30.12.06
Publicerat datum: 24-05-2008 13:54
Achris "skrivarvrå"
Datorns placering styr mej, så i mitt fall är skrivvrån verkligen en hörna. Jag har pennor, papper, Tip-Ex, nästan alla mina diktböcker och en hel del uppslagsverk inom räckhåll, behöver knappt resa mej.
Kanske skulle jag behöva ha en lite tristare plats för uppnå bättre skrivkoncentration. Här har jag nämligen utsikt över byvägen och en telefon står på knappt en halv meters avstånd. Rummet finns - till råga på allt - mellan köket och hallen. Alltid händer det nåt, inte alltid kan jag följa den påbörjade röda skriv- och tanketråden.
Ibland är min skrivplats precis just där jag kan sitta lite ifred: med ett block antingen i knät eller - allra helst - på ett bord.
Inlägg: 222 Hemort: Västra Götaland Registrerad: 30.12.06
Publicerat datum: 21-06-2008 18:14
Achris utantill-lärning
När jag bilade genom Viskadalen på Midsommaraftons eftermiddag, kom jag att tänka på några rader jag "tvingades" lära mej utantill i skolan. Nu menar jag varken psalmverser, grammatiska regler av olika slag eller matematiska formler och liknande. Nej, jag tänker på strofer ur dikter.
Vi hade under två år i gymnasiet en svensklärare, som "plågade" oss med speciella läxor, utantillstrofer. Jag vill minnas att hans främsta motiv för den här kunskapen var, att vi behövde kunna sysselsätta tankarna (eller våra medfångar) med upplyftande ord, om vi nån gång hamnade i fångläger!
Nu satt jag och smårabblade Bellmans "Hjärnan ännu i mig vrides/ när jag tänker på Euklides/ och på de trianglarna/ ABC och CDA". och "hjortarna stångas, slåss/ älgarna flyr som bloss". Eller hur de nu var.
Vad skulle jag med just dem till?
Ännu mer grubblade jag över, varför de envisas med att sitta kvar i minnet. Och allra mest varför jag knappt kan lära mej nåt utantill så här på frivillig basis.
Är det nån mer som har nåt att berätta om strofer ni lärt er i skolan?
Det vore kul att höra.
Själv kan jag många, många fler "snuttar", bara jag får tänka lite... Eller om nån hjälper igång med ett par inledande ord.
Dürch, für, gegen, ohne, um!
Men förutom det kommer jag inte ihåg någonting från skolan. Inte vad lärarna och lärarinnorna hette och förutom ett par klasskamrater som jag umgicks med upp till vuxen ålder så kommer jag inte ihåg namnen på de flesta av mina kamrater i klassen och skolan.
Det kanske är förträngning.
En av karaktärerna i Stephen Kings "Det" kom inte ihåg något från sin barndom heller ända upp till den punkt när han fick ett brev från en barndomsvän, som släppte alla förträngningar varpå han tappade upp ett bad och tog livet av sig.
Hoppas att ingen skriver till mig ...
Inga snuttar hos mig, bara onödigt tragglande psalmverser tills min kloke far sa till på skarpen till min fröken att så vitt han visste fanns det psalmböcker att låna i allla kyrkor....
Jag tycker det låter som om du hade en mycket ovanlig lärare. Och visst är det märkligt vad som fastnar på "hårddisken"...
Inlägg: 466 Hemort: Södra Sverige Registrerad: 29.01.07
Publicerat datum: 23-06-2008 08:48
Ja, kan nån begripa varför man prompt skulle lära sig alla dessa psalmverser utantill. För att hålla oss i "Herrans tukt och förmaning"? (Underligt uttryck förresten.)
Men psalmverserna har nog runnit ur mitt, tror jag. Annat är det med de tyska prepositionerna. An, auf, hinter, in...
Och det verkar som om "Det" står på tur efter Dolores Claiborne... Finns också på min hylla..
Att skriva är 95% transpiration och 5% inspiration - och väldigt mycket klister i rumpan!
Inlägg: 222 Hemort: Västra Götaland Registrerad: 30.12.06
Publicerat datum: 23-06-2008 13:24
Hm, ingen av er har tydligen lärt sej utantill annat än regler och psalmverser?
Då var kanske min svensklärare en ovanlig en, så som du uttrycker det, imse.
(Det tyckte vi nog redan då... "omtyckte" honom.)
Undrar just varför där finns så många snuttar ur Bellmandikter närmast i mitt minne.
Är det bevis för att det inte bara är lättare att lära in text med rytm och rim utan kanske också ett oväntat eller burleskt innehåll hjälper?
Att man fått små hjärnhakar att fästa texten på?
Exempel: ”Cornelius Tratt är död, en rödlätt liten man./ Förr bars han alltid hem/ nu förs han äntlig bort.”
Nåja, jag märkte vid en återläsning en gång, att minnet gjort om texten en hel del.
Men det stör nog bara andra.
Varför vi inte kommer ihåg så värst mycket från skolan (klasskamrater, lektioner), är nog något många undrat över, Mange.
NÄR och av VEM lärde vi oss egentligen vissa saker. "Jag har lärt mej det själv!" som barn ofta säger - och tror är sant.
Jag har flera gånger varit med om att barn berättat för mej – som om jag vore helt ovetande och de ville delge – sådant jag vet, att jag var den (första) som ”lärde” dem kanske bara en eller ett par månader tidigare. Knepigt!
Boken ”Det” låter hemsk – och intressant.
Du, Ninna, som har den och tänker läsa den, kan väl berätta mer om den sen!
...
Redigerat av achris datum: 23-06-2008 13:32
Inlägg: 466 Hemort: Södra Sverige Registrerad: 29.01.07
Publicerat datum: 24-06-2008 07:45
Achris! Du skulle kanske prova att läsa Dolores Claiborne. Den är riktigt bra. Inget övernaturligt äckel, åtminstone inte än och jag har läst halva, men psykologiska hemskheter skrivna på ett jättebra vis.
Att skriva är 95% transpiration och 5% inspiration - och väldigt mycket klister i rumpan!
Inlägg: 222 Hemort: Västra Götaland Registrerad: 30.12.06
Publicerat datum: 12-09-2008 13:03
Achris läsande i vuxen ålder 2
Då 25-boklistan kom till (se ovan), uteslöt jag medvetet diktböcker. Lovade att kanske återkomma.
Faktiskt har jag undvikit det i det längsta, kan ju egentligen inte rangordna diktsamlingar.
Ofta finns i varje samling en eller flera (väldigt sällan alla) dikter jag tycker om.
Dessutom är jag absolut inte i närheten av att vara bredd-beläst inom genren. Har missat alldeles för många av de poeter som benämns ”stora”.
Därför kan jag bara skriva ner några poeter jag gillar en hel del av och i de flesta fall också ge exempel på någon diktsamling eller dikt, som är lite extra.
Det känns VÄLDIGT; VÄLDIGT pretentiöst, det här. Men nu sticker jag alltså ut ena dubbelhakan.
Tre grupper. Inom gruppen ingen rangordning…
1 Werner Aspenström (Dikter i urval – pocketbok) Lina Ekdahl (de flesta samlingarna har många bra) Tua Forsström Kristina Lugn (Hej då, ha det så bra!) Wislawa Szymborska (Nära ögat och Utopia har många bra – Kolon några) Tomas Tranströmer (framför allt ”Östersjöar” – lyssnar ofta på CD:n)
2 Johannes Anyuru (Det är bara gudarna som är nya) Bo Carpelan Sonja Åkesson (Dikter – pocketbok)
3 Gustav Fröding (de korta, orimmade) Per Lindberg (Måndagsdikterna) Inga-Lina Lindqvist (Om du bara visste ur vilken bråte dikter växer utan att skämmas) Ulrika Revenäs Strollo (Ristar sina märken) Maria Vedin (Ännu är min ryggrad full av dig)
Eva M 10/07/2010 10:33 Hej prövar skriva lite igen.
Eva M 10/07/2010 10:31 Hej. Nu har jag lyckats logga in igen bra. Jag har varit föräldrarledig o jobbat halvid så då försvann lite tid. Nu kommer nästa barn om några vec´kor o då ska vi ner t författarcensurlandet Kina. De
Sune 14/05/2010 10:34 Mitt användarnam och lösenord låg kvar. bokmärker och kommer tillbaka.
Ann Ljungberg 04/01/2010 19:07 Hejhej! Det är rätt många som reggat sig på nya sidan nu! maila mig så försöker jag hjälpa till! ann (@) alfbok.se.
imse 03/01/2010 19:40 Suck, det funkade inte för mej heller. men det verkar vara en spännande sida!
Lena Livslustigt 01/01/2010 14:33 Inte jag heller! Får väl stanna kvar här... Hej alla förresten!!! :-)
Jojjon 01/01/2010 13:19 Men alltså, jag kan inte registrera mig på den nya sidan, det funkar inte! O_o
Ann Ljungberg 01/01/2010 11:02 Nu kan du komma till nya sajten genom att skriva www.skrivarkalendern.se
v6.01.6 © 2003-2005
